Privatdetektiven Kant
I början av 80-talet skickar Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson in ett förslag på ett nytt barnprogram till dåvarande chefen för TV2:s Barnredaktion, Helena Sandblad. I en intervju med Carl Johan av Cristel Nyqvist i hennes bok Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer berättar han:
“Förslaget byggde på att vi skulle slå ihop Sigmund Freud och Sherlock Holmes i både det kriminella och det psykiska med hjälp av ledtrådar. Båda letar ju med hjälp av ledtrådar och sätter ihop olika små fakta till en större helhet.”
Inte en helt osökt kombination, då Freud själv liknar det psykoanalytiska arbetet vid detektivarbetet i det att båda metoderna söker efter något gömt som bara anas genom till synes obetydliga detaljer. De får 750 000 kronor och arbetet drar igång. Cristel Nyqvist beskriver processen:
“Filmarna började manusarbetet med att skriva stödord som “Wien”, “korv”, “drickchocklad” och “konditorverksamhet” på en massa gula lappar som de satte upp på kontorets väggar. De tänkte sig att serien skulle tilldra sig i ett samhälle där all choklad gjord av kakao var förbjuden och där en polisman skulle gå runt och försöka få förbudet verkställt.
– Sedan kom vi på att det var orimligt att ha ett kakaoförbud, berättar De Geer. Det var bättre att man påstod att den personen var tokig och att han hade en mamma som var fixerad vid choklad och att han därför gick ut och påstod att choklad var förbjudet. Från början visste vi inte riktigt vem Kant var men när vi kom på vad han skulle heta tyckte vi att namnet klingade rätt. Det var väl en viss fortsättning på Doktor Krall som också är en tysk med ett kort namn med en vokal.”
Nyqvist och De Geer i Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer
Kant är en avdankad privatdetektiv som dövar sina känslor för sitt yrke och sitt liv med alldeles för mycket whiskey. Inuti honom gnager en oro som han inte riktigt får bukt med. Men redan i andra avsnittet börjar han fundera på om det inte kunde vara möjligt att prata med människor istället för att hota och plocka fram pistolen som är hans vanliga kommunikationsstrategier. Så småningom överger han whiskeyn för aprikosjos och reser till Heidelberg i Tyskland för att utbilda sig till psykolog i den psykoanalytiska skolan. Väl hemma i Stockholm igen så tar han sig an nya fall, men nu jagar han inte efter kriminella i den undre världen med pistol. Istället gräver han sig ner i det undre skikten av det omedvetna genom att lägga sina patienter på soffan och lyssna till dem tala. Programmets refräng lyder:
Min far dog av ett kulhål,
han var en detektiv.
Skottstrider och slagsmål,
av sånt bestod mitt liv.
Men sprängdeg, krut och whiskey,
det struntar jag nu i.
Jag lägger folk på soffan min,
det är psykiatri.
Kontoret på Västmannagatan får man lätt att efterlikna Sigmund Freuds mottagning i Wien då dennes var full av antika statyetter från jordens alla hörn. Just statyetter är det ingen brist på i det gamla gjuteriet. Dåtid vävs ihop med nutid och fiktion. Namnet på den gode fångvaktaren Fritz är ett eko – avsiktligt eller ej – från Otto Meyers son med samma namn.
En mängd människor engageras framför och bakom kameran vid inspelningen. En av dem är klipparen Thomas Täng. I en intervju med Nyqvist berättar han:
“Jag hade suttit på Europafilm och SF innan, där det var mer “ordnade former”. En normal producent hade fått spel om han hade tittat in i Meyerateljéerna. Det var bara damm och skit. Det var rivningskåkar och själva gjuteriet var helt förfallet. Jag satt rätt över gatan och klippte i en etta utan värme. Det var skitkallt. Jag hade ett element stående under klippbordet som sprutade värme. Det fanns inget utom klippbordet och kanske en fåtölj och en klippbox. Så fick man gå över till de andra lokalerna vid gårdshuset och käka lunch vid tolv. Det var alltid stora luncher med grytor, korvar och saker och så kände Håkan och Carl Johan oerhört mycket kul folk.”
Täng intervjuad i Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer
Olika kända fallstudier av Freud blir vilt omtolkade och fungerar som inspiration för avsnitten. Vargmannen blir Korvmannen som efter behandling botas till en Herr Strössel; Lille Hans som i Freuds studie är fem år är här fyrtio år och har en chokladberoende mamma som behandlar honom som en bebis. I en intervju berättar skådespelaren Ted Åström vidare om inspelningsarbetet:
“Stämningen i Meyerateljéerna var helt galen, men det var det aldrig någon som sade. Människor som säger “Det är är lite galet!” är liksom inte galna. Vi stod aldrig där och sa “Haha! Vilken näsa!” Det var mycket scenografi som var jävligt konstig och bra. Man undrade hur fasen det skulle se ut i de där lokalerna varje morgon när man kom klockan åtta och började sminka sig till en ny gubbe. Håkan berättade om Freud och hade mycket roligt åt hans fantasier om hur människan var. Både Håkan och Carl Johan hade spader på Freud och hade gjort hela uppläggningen efter hans olika fall. Jag fattade aldrig om de trodde på det eller inte, jag tror inte att de visste det själva heller.”
Åström intervjuad i Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer
När Privatdetektiven Kant sänds på TV 1983 på bästa barnprogramstid anmäler tolv personer den till Radionämnden, bland annat för att vara brutal, omoralisk och äcklig, men serien frias. Radionämnden anser bland annat att “Programmet präglas av mångtydighet, varför flera olika beskrivningar är möjliga.” Dock ser anmälningarna till att TV-ledningen inte tycker det är någon särskilt god idé att Meyerateljéerna ska få pengar för att göra en ny serie om Gustav Vasa vilket var på tapeten som det nya projektet. Nästa projekt för filmstudion blir istället en långfilm.
På nästa sida kan du lyssna på när Carl Johan De Geer berättar lite grand om Privatdetektiven Kant och visar foton. På nästa sida finns även en dokumentärfilm om Meyerateljéerna från 1987.
Källor
Nyqvist, Cristel. (1997) Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer. Utgiven av FilmhusFörlaget AB, Jönköping.
Foton från Carl Johan De Geer.