Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson flyttar in

Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson flyttar in

Gjuteriet har stått tomt i tio år när Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson en dag upptäcker det ruggiga huset. I husets nedgångna charm och skitighet ser de en guldgruva av möjligheter till att skapa karaktärsfulla rum för filmduken. De får hyra huset på rivningskontrakt från Familjebostäder. Här drar nu filmstudio Meyerateljéerna igång, namngett dels efter den tidigare verksamheten i huset och dels efter det berömda amerikanska filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer.

De många olika rummen är fulla av kvarlämnad, dammig gjuteriutrustning. En del rensas upp, men mycket av förfallet och smutsen låter de vara kvar som häftiga scenerier i en handfull långfilmer, kortfilmer samt barnprogrammet Privatdetektiven Kant som kommer att spelas in på platsen.

“Här finns också allt som kan sätta fantasin i rörelse. Olika trappor, stora och små rum, luckor och skåp på de mest märkliga ställen, döda vinklar som kan få liv, rör att klättra på och så vidare. – Det tog lång tid innan vi hittade här, berättar Carl Johan.”

(Ylva Floreman, På Stan 1983)

I sina memoarer Jakten Mot Nollpunkten beskriver Carl Johan De Geer hur det var att skapa filmstudion i Meyers gamla konstgjuteri med start i början av 1980-talet. Tio år tidigare hade han och Håkan spelat in barnprogrammet Tårtan som delvis mötts av skarp kritik. De Geer skriver:

”Vi gjorde ytterligare en serie, Doktor Krall, och var sedan svartlistade på Sveriges Television under åtta år, mellan 1974 och 1982. Dessa år jobbade jag i Filmhuset som scenograf på diverse långfilmer. Vi sågs inte mycket då, Håkan och jag. Sedan kom vi igen, tack vare en välvillig själ på televisionens barnredaktion som tyckte om det vi gjorde. ….

Vi skaffade ett kontor igen. Så småningom grundade vi våra filmateljéer i det sedan länge nerladga konstgjuteriet på Västmannagatan 81, Meyers konstgjuteri. En mataffär runt hörnet hette Metro. Meyerateljéerna blev firmans namn. Vi tyckte att det förde tankarna till det legendariska filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer.

Huset var en ruin utan el, vatten, värme eller avlopp. Men det var billigt: 100 kronor i månaden i symbolisk hyra. Så småningom blev vi vad man kan kalla en underjordisk institution. Nu hade vi alltså, utan att vi riktigt förstått hur det gått till, skaffat oss de filmateljéer som vi tidigare drömt om. Våra egna! Smutsiga. Underliga. Användbara. Fulla av asbest, bly, uran och cyanid. Tillfällig elektricitet till filmlamporna drogs fram med hjälp av lösa kablar från en central som vi placerade på bottenvåningen.

I detta bisarra hus drabbades vi av en överdådig hållning. Efter serien Privatdetektiven Kant gjorde vi vår första långfilm, barnfilmen Tvätten, där ett åttaårigt barn blir omhändertaget av myndigheterna och placerat i ett väldigt olämpligt fosterhem. Sedan en kortfilm, Den perforerade epoken. Vi började tycka att vi hade en filmfabrik. Vi hade blivit mästare på lågbudgetfilm. Vårt knep var vad vi kallade den bakvända dramaturgin. Vi utgick från våra förfallna rum. Och frågade oss: vad kan hända här?

Gjuteriets gamla lödrum ser ut som ett fängelse. Det behövs bara en gallerdörr, en äcklig toaletthink, en brits, ett antal råttor och en sadistisk fångvaktare. Gallerdörren gjorde vi inte ens, vi ersatte den med ljud. Vad gör man i ett fängelse? Rymmer förstås, om man har lite sprängdeg.

Vi fick upp farten på filmandet. Jag vill kalla det vår euforiska period. Vi hade kostymförråd, rekvisitalager, lunchrum, kopieringsmaskin, skåpbil, välutrustat kök och två klipprum. Vårt förfallna femvåningshus blev en central dit många sökte sig, där arbetslösa skådespelare kunde få låg- eller obetalda jobb, där unga filmintresserade kunde låna kameror och klippbord. Året 1986 gjorde vi fem filmer. Två långfilmer och tre kortfilmer.”

Carl Johan De Geer i Jakten Mot Nollpunkten, s. 106-108

Mer om De Geer och Alexanderssons första filmprojekt i huset, barnprogrammet Privatdetektiven Kant, kan du läsa på nästa sida.