Affärerna växer
”Även om utbildade konstgjutare alltså inte helt saknats i Sverige, så skulle Otto Meyer bli den förste som lyckades etablera ett större konstgjuteri i landet, avsluta det utländska beroendet, och dessutom utbilda yrkesmän av facket.”
(Meyer, a.a. sid. 36)
En trög start
Några år och tjugo flyttar så Otto tillbaka hem till sina föräldrar i Sverige och hyr in sig i en lokal på Surbrunnsgatan hos en gelbgjutare alltså en som göt i gula metaller, t.ex. mässing. I boken Otto Meyer Fud. har Olle Meyer samlat några beskrivningar av starten på Ottos verksamhet. På räls gick det i alla fall inte. I Stockholm var intresset för konstgjutning svalt, det var svårt att få tag på rätt material och det saknades nödvändig utrustning. I en intervju med Meyer från 1907 beskrivs hans karriärs begynnelse innan det ens var mycket karriär att prata om: “Efter åtskilliga studieresor i utlandet började M[eyer] på sommaren 1872 en liten affär vid Surbrunnsgatan. Det var ingen flygande start, tvärtom:
”arbeten voro omöjliga att få, ingen ville göra några beställningar, ty man fann det löjligt att börja en dylik affär i Sverige.”
(G. Sellergren, Svenska Slöjdföreningens tidskrift 1907; efter Meyer, a.a. sid. 60.
Tilläggas kan att 1872 reste Otto fortfarande mellan Sverige och Europa på studieresor.)
Otto beskrev det vidare såhär:
”Ett par och tjugo år gammal stod jag alltså på den svenska fosterjorden, utlärd i yrket, men utan alla yttre resurser. Även det allra vanligaste material för bronsformning blev det ett helt äventyr att få fatt i. Med en hygglig gammal gälbgjutare – ”Morgonstjärnan” på Surbrunnsgatan – kom jag överens om lokal. När jag inte hade eget arbete skulle jag arbeta åt honom – som gälbgjutare. Och så började vi. Det blev gälbgjutning i långa banor och då och då en mindre konstsak.”
(Nya Dagligt Allehanda: efter Meyer, a.a. sid. 62).
I en intervju med Ottos efterträdare Arne Spanier kan man läsa:
”Till en början var det klent med beställningarna och Meyer måste sköta allting själv, gjuta ett par dagar i veckan, svarva ett par och dessemellan springa ut på stan och försöka sälja sina saker, som då var så föga konstfärdiga ting, som spännen, klädkrokar och dörrhandtag.”
(Afton-Tidningen 25.01.1945; efter Meyer, a.a. sid. 61).
Otto funderar på att emigrera. Det finns andra städer där efterfrågan är större. Men ett löfte om kommande beställningar från änkedrottningen Josefine (1807-1876) håller honom kvar. Och så kommer äntligen dagen då han får beställningen på sin första ’konstsak,’ som han själv sa. Det gäller en gravmedaljong åt general Hazelius (1797-1871) vars son Artur Hazelius senare kommer att grunda Skansen och Nordiska Museet, och vars byst Otto skulle komma att gjuta. Men det vet förstås Otto inget om nu.
Nybron under 20 år – sakta börjar det gå bättre
Efter Surbrunnsgatan flyttar Otto till egen lokal som han hyr på Nybrogatan 13. År 1875 registrerar han en firma hos Stockholms Handels- och ekonomikollegium: ”Fabrik för gjutning och förfärdigande till afsalu allehanda slags metallarbeten”. Han gjuter sitt första större arbete i Sverige, en byst föreställande P. A. Borg, inspiratör till Manillaskolan för döva och hörselskadade barn. Det hela visade sig bli en komplicerad historia då Otto ännu inte hade den rätta utrustningen. Han berättar själv historien om svårigheterna med denna gjutning:
”Jag hade redan övergivit Morgonstjärnan och flyttat till Nybrogatan, när jag fick min första beställning av större mått – en kolossalbyst. Jag visste att min lilla smältugn inte räckte till men formade och knogade i väntan på tillåtelse från husägaren att bygga en större ugn. När formen äntligen var färdig fick jag definitivt nej! Ingenting annat att göra än att återknyta med Morgonstjärnan och att bära formen – så ytterligt ömtålig som den var – bit för bit på bår från Nybrogatan till Surbrunnsgatan. Morgonstjärnans ugn räckte till och där kom den förste gubbe till världen som hade rätt att kalla mig gu’far /…/ Fortfarande göt jag handtag och klädhängare i stora mängder – och släppte det sedan aldrig. ”
(Nya Dagligt Allehanda; efter Meyer, a.a. sid. 68).
Sakta börjar verksamheten ta fart, trots att ekonomin ofta är svag. Bland ruckel, verkstäder och en handfull tjusiga stenhus på Östermalm flyttar Otto genom åren till bättre och bättre verkstadslokaler. På ett utdrag från 1884 års katalog här nedanför kan man se gjuteriets vanliga sortiment, illustrerat av Ottos bror Wilhelm på hans xylografiska anstalt (brodern hade flyttat hem från Tyskland och Danmark och gått i faderns fotspår). I Svenskt biografiskt lexikon kan man läsa att Otto Meyer hade Åbergs, Faustmans och Östbergs gjuterier att konkurrera med. Så sent som 1888 påstås det att Otto var nära att gå i konkurs. Men snart skulle vinden vända.
Genombrottet med blomsterkungen
När Otto just passerat de fyrtio så kommer en efterlängtad ekonomisk vändpunkt. En staty av en känd svensk vetenskapsman ska gjutas för att skeppas över Atlanten till USA där många svenskar bosatt sig. Anlitat att genomföra gjutningen blir just Ottos gjuteri.
Bakgrunden till beställningen berättar något om hur utvandrade européerna uttrycker sina känslor för det forna hemlandet. I Chicago, till exempel, reser olika invandrargrupper inte mindre än fjorton statyer mellan 1886 och 1914. Bland annat reser tyskarna sin kände landsman filosofen och dramatikern Schiller, och danskarna reser H C Andersen. Svenskarna vill göra ett liknande minnesmonument över en framstående svensk. Ryktet har nått dem om den Linné-staty som hade rests i Humlegåriden i mitten av 1880-talet, gjuten hos Faustman & Östberg. En sådan vill man stoltsera med även i Amerika.
Efter en lyckad gjutning hos Meyer på Östermalm fraktas statyn till Lincoln Park i Chicago. Skalden Carl Snoilsky skriver en hyllningsdikt till invigningen. En strof lyder:
Hvilken hjälte, hvilket världsstort rykte
Firas här? Columbus, han som tryckte
Först kulturens spår på denna jord?
Washington, som främlingsoket brutit?
Grant, som brödrabandet återknutit?
Nej, men vetenskapens stilla heros —
Det är han, vår blomsterkung i Nord!
Läs dikten i sin helhet här. Vill man beskåda statyn får man bege sig till Reader’s Corner på University of Chicago dit den flyttade efter restaurering.
1890-talets ljusning: Börjeson, Hallwylska och bröllop
På 1800-talets slut kommer Otto att bli konstnärens och skulptörens John Börjesons mest anlitade konstgjutare. Åren 1880-1910 får Börjeson en stor mängd monument och statyer resta i offentlig miljö (före honom var det Fogelberg & Qvarnström samt Molin som dominerande den monumentala genren). Bland annat reses Börjesons staty av Nils Ericson. Året är 1893 och nu är det Ottos tur att föräras med Vasaorden som han får ta emot ur Oscar II:s hand.
På 90-talet bygger också herrskapet von Hallwyl sitt palats mitt emot Berzelii park. Det ska utsmyckas med flera skulpturer där Otto blir inblandad. Han har blivit en etablerad man och affärsdrivare i staden. 1898 firar firman 25-års jubileum. Till festen låter Otto göra en tavla med de anställdas porträtt (nedan). I en reklamfolder från 1895 kan vi se ett urval av Ottos dittills mest kända gjutningar, från vänster till höger: Nils Ericson, Schele och Liné samt i bakgrunden Karl XII och Molins fontän där Otto deltagit som lärling.
För Otto Meyer har affärerna ljusnat ordentligt, beställningarna trillar in. Det går till och med så bra att han nu, när han är 42 år, bestämmer sig för att lämna föräldrahemmet helt och ge sig in i äktenskapet – något borgarsöner vid denna tid ofta dröjde med. År 1895 gifter han sig med Anna Sofia Nilsson och de flyttar in i en enkel bostad på Floragatan 4.
”Förenade” 1898-1900
1898 expanderar Ottos gjuteri genom en sammanslagning med ett annat gjuteri. Avsikten är säkert att ta i anspråk en så stor del av en expansiv marknad som möjligt. Otto flyttar sin verksamhet till Kungsholmen till det andra gjuteriets lokaler på Pilgatan 3. Andelsägare i bolaget är bland andra Joseph Sachs, grosshandlare, Simon Sachs, generalkonsul samt Meyer själv. Det något osmidiga namnet är ”Aktie Bolaget Förenade Konstgjuterierna f.d. Otto Meyer & Komp.”, så kallade ”Förenade”.
En viktig kund under den här tiden är det stora magasinet Leja där Joseph Sachs är direktör och som senare blir en del av NK. ”Förenade” gjuter och formger till exempel Lejas lamparmaturer. Dessutom gjuts bl.a. alla bronsutsmyckningar både på Operans olika fasader och i dess foajé, statyer till Slottets södra fasad samt statyer till Mariatorget.
Men efter två år splittras företaget och tidigt på våren år 1900 lämnar Otto styrelsen för ”Förenade”. Han vill hellre driva sitt eget gjuteri. Och nu är han så pass etablerad att han kan satsa på stort.
Källor och länkar
Meyer, Olle (2012) Otto Meyer Fud. Ett Kapitel i det svenska konstgjuteriets historia. Instant Book: Stockholm. Länk till Olle Meyers hemsida om Otto Meyer med information om boken, bilder m.m. hittar du här.
Stort tack till Olle Meyer för ytterligare hjälp med information och foton.