Karl XII:s staty i Kungsträdgården

caption

Tecknadt af K. A. Ekvall. Teckning i Ny Illustrerad Tidning, nr 50 den 12 december 1868. “Från Karl XII:s statys aftäckningsfest i Stockholm den 30 november 1868. 2. Upsala studentkårs fackeltåg samlat kring kungastoden. ” Publicerad av Stockholms stadsarkiv.

Skönlitterär skildring av den stökiga invigningen den 30 november 1868
Ur Tjänstekvinnans Son av August Strindberg

Huvudstaden med dess höga kulturintressen ville resa en staty åt Carl XII. Varför? Var denna sista medeltidsriddare tidens ideal? Hade Gustav IV Adolfs och Carl XV: s idol blivit ett uttryck för den nya okrigiska tid, som bröt in? Var det ett eko från skandinavism-tiden, då Han selv etcetera skulle uppliva Sveriges multnande krigsrykte? Eller utgick det hela, såsom så ofta händer, från bildhuggarens ateljé? Vem vet? Statyn var färdig och skulle avtäckas. Läktare för åskådarne restes, men så olämpligt, att ceremonien icke av folkmassan kunde åses, och innanför inhägnaden ägde endast hov och inbjudna, sångare och de betalande tillträde.

Det var nationalsubskription, och alla ansågo sig äga rätt att se på. Tillställningen var förhatlig. Man skrev och petitionerade om läktarnes nertagande, men fick nej. Folket rörde på sig och ville riva läktarne, men då kom militären ut.

Det var middag hos doktorn för italienska operasällskapet. Man hade kommit framåt desserten, då ljud hördes från gatan. Det lät först som regn på ett plåttak, sedan hördes tydliga mass-skrik. Johan lystrade. Det hördes intet mera. Vinglasen klingade mellan italienska och franska fraser, som kastades fram och åter över bordet, skratt och calembours haglade, och bordssällskapet hörde knappt sig själva. Men nu trängde ett rytande från gatan och strax därpå hästtramp, rasslet av vapen och sadelmunderingar. Det blev tyst ett ögonblick, och en och annan bleknade.

– Vad är det? frågade primadonnan.

– Det är packet, som bullrar, svarade en professor.

Johan steg upp från bordet, gick in i sitt rum, tog hatt och rock och gick ut. Packet! ljöd det i hans öra, under det han gick gatan framåt. Packet! Det var hans mors förra klasskamrater, det var hans skolkamrater och sedan hans lärjungar; det var denna mörka fond, mot vilken de ljusa tavlorna däruppe kunde verka. Han kände åter detta såsom om han deserterat, gjort orätt i att arbeta sig upp. Men han måste ju vara däroppe först, för att kunna uträtta något för dem därnere. Ja, så hade så många sagt, och bara de kommit opp, hade de funnit sig så bra, att de glömt dem därnere. Dessa kavallerister till exempel, som krupit ut ur de allra mörkaste hålorna, huru bröstade de sig ej, och med vilket oblandat nöje höggo de icke sina kamrater, ehuru erkännas måste att de ännu hellre höggo de svarta hattarne. Han gick framåt och kom ut på Carl XIII:s torg. Läktarne tecknade sig mot novemberhimlen som jättelika marknadsstånd, och nedomkring dem myllrade mänskor. Från öppningen av Arsenalsgatan hördes hästtramp, ett kort skritt bara. Och där kommo de nu framåt, de blåa gardisterna, samhällets grundvalar, på vilka de däruppe vilade. Johan greps av ett ursinnigt begär att gå emot denna massa hästar, mänskor, sablar, liksom om han i detta sett hela det där trycket förkroppsligat. Där var fienden; nåväl, han skulle möta den. Truppen rör sig framåt, och Johan ställer sig mitt på gatan.

Var fick han sitt hat mot dessa ordningens upp-rätthållare, som en gång skulle försvara honom och hans rättigheter, sedan han kravlat sig upp och låg och tryckte på andra? Om denna folkhop, som han nu kände sig solidarisk med, skulle ha fått fria händer, skulle den kanske ha kastat in första stenen genom det fönster, innanför vilket han nyss satt med fyra vinglas för sig. Ja visst, men det hindrade ändock icke, att han tog deras parti, likasom man mycket ofta ser överklass ta parti mot polisen, inkonsekvent nog. Denna abstrakta frihetsmani är väl egentligen naturmänniskans eviga små uppror mot samhället.

Han gick rätt emot kavalleriet i någon dunkel avsikt att slå dem till marken allesamman eller sådant, då lyckligtvis någon tar honom i armen, kraftigt, men vänligt, och så ledes han hem igen till doktorns, som skickat ut att leta honom. Sedan han givit hedersord att icke gå ut mer, föll han ner på en soffa och låg om aftonen i feber.

På själva Carl XII: s-dagen var han med i studentsången, alltså bland de utvalde, de »upper ten thou-sand», och hade allt skäl vara nöjd för sin del. När ceremonien var slutad, rusade folket till. Polisen trängde dem tillbaka. Men då började folket kasta sten. Konstaplarne drogo sina sablar och höggo in, arresterade och misshandlade. Johan hade kommit ut på torget framåt Jakobs kyrka, då han såg en kommissarie hugga in på en karl, allt under det stenar regnade och slogo av kaskar på konstaplarne. Utan att hesitera .sprang han på kommissarien, tog honom i kragen, ruskade honom och skrek:

– Släpp karln!
 Kommissarien tittade häpen på angriparen.

– Vem är ni? frågade han tvekande.

– Jag är satan, och jag ska ta er, om ni inte släpper karln.

Han släppte verkligen, men för att ta Johan. I det samma slog en sten av hans trekantiga hatt. Johan röck sig lös; folkmassan drevs nu med bajonetter ner till vakten vid Gustav Adolfs torg. Efter dessa följde nu en svärm människor, herrar av högre samhällsklasser, vilda, skrikande och i, som det tycktes, fast beslut att befria de fångne. Johan sprang med. Det var som om en stormvind fört dem framåt; personer, som icke alls blivit ofredade, icke tillbaka-trängda, som stodo högt i samhället, rusade blint framåt, riskerande ställning, familjelycka, bröd, allt. Johan kände en hand fatta sin. Han kramade den tillbaka, och bredvid sig såg han en medelålders, fint klädd herre, med förvridna drag. De kände icke varann, de talades icke vid, men de sprungo hand i hand som två, vilka fattats av samma anda. Så stötte de på en tredje. Johan kände igen en skolkamrat, redan ämbetsman i ett civilt verk, son till en departementschef. Denne unge man var aldrig med oppositionen i skolan, ansågs tvärtom reaktionär och med framtid för sig. Han var nu vit som ett lik i ansiktet, kinderna voro tömda på blod, och musklerna lågo tätt efter kraniet, så att han liknade en dödskalle, i vilken två ögon brunno. De kunde icke tala, men de togo varandras händer och sprungo ner mot vakten, som skulle stormas. Flodvågen gick fram, fram, tills den bröts mot bajonetterna, som alltid, och så upplöstes det hela i skum.

En halv timme senare satt Johan vid en biffstek på Operakällarn med några studenter. Han talade om sitt äventyr såsom något, som hänt utanför honom och hans vilja. Ja, han skämtade över det. Det kunde varit feghet för opinionen, men även helt enkelt, att han objektiverade sitt utbrott och nu satt i rö som samhällsmänniska och bedömde det. Luckan hade öppnats ett ögonblick, fången hade stuckit ut huvudet, och så smällde luckan igen. Hans okände medbrotts-ling upptäcktes sedan vara en mycket utpräglat konservativ grosshandlare, som alltid undvek att möta Johans blickar, då de råkades ute. En gång tornade de ihop på en trottoar och måste se på varann. De logo icke.

Under det de sutto på källaren kom underrättelsen om Blanche’s död. Studenterna togo det tämligen kallt. Artister och borgare mera hett. Men underklassen talade om mord. De visste, att han enskilt hos Carl XV bett, att få läktaren nertagen. De visste, att han alltid, fastän han hade fullt av världens goda, tänkte på dem, och de voro tacksamma. Dumma mänskor invände som vanligt: det var ingen konst för honom att kosta ett tal på de fattiga, när han var rik och firad. Var det ingen konst? Det är då det är största konsten.

 

Tillbaka till sidan om “Konstgjutning”