Gjuteriet byggs

 

Lusten att bygga eget

Otto Meyer skall strax fylla femtio år och är nu en etablerad konstgjutare i Stockholm. Intresset för såväl större bronsstatyer som byggnadsutsmyckningar har fullkomligt exploderat i den snabbt växande storstaden. Framtiden ser ljus ut. Otto bestämmer sig för att lämna “Förenade” på Kungsholmen – sammanslagningen mellan hans gjuteri och ett annat som han arbetat med sen 1898. Han vill arbeta i egen regi igen. Men vart den här gången, och hur? Otto vänder blicken mot Vasastan. På en obebyggd del av kvarteret Midgård norr om Odenplan hittar han platsen för sitt gjuteri.

Från idé till handling

Otto köper alltså en tomt i kvarteret Midgård av Stockholms stad och kontaktar arkitektfirman Hallquisth och Lagerstedt, som troligen utgörs av två av hans vänner (sju år tidigare fanns de med på gästlistan till hans svensexa). Tillsammans tar de fram ritningar och skickar in en bygglovsansökan till Stockholms Stads Byggnadsnämnd den 30 januari år 1900.

Ursprungliga ritningar och brev för ansökan om bygglov till Byggnadsnämnden år 1900. Dokument hos Teknisk nämndehus.

Ursprungliga ritningar och brev för ansökan om bygglov till Byggnadsnämnden år 1900. Dokument hos Teknisk nämndehus.

De får klartecken att bygga samma vår och bygget drar igång. På fotot nedan ser man grundarbetet  i full gång. Under tiden för bygget lämnar Otto med familj Kungsholmen för att bosätta sig på Västmannagatan 38, några kvarters promenader från arbetsplatsen. Hur Otto har råd att finansiera byggandet av ett nytt gjuteri från grunden är oklart. Förmodligen tar han lån på olika håll. På ett papper kvarlämnat från Otto med nedkastade anteckningar från affären syns bland annat ”Alb. Bonnier 40 000 kr”. Hur som haver – mitt i sommaren står gjuteriet färdigt och besiktigat och redo att tas i bruk. Orderböcker hos Centrum för Näringslivshistoria visar beställningar från och med den 1 juli.

Grundarbeten på Västmannagatan. Fotot hos Olle Meyer.

 

Huset

Gjuteriet byggs i L-form som en fristående byggnadskropp i den inre delen av kvarteret Midgård. Från anläggningen sträcker sig en gård fram till gatan vilket syns på vykortet och teckningen nedan:

Foto på gjuteriet ca 1905, väggarna rappade men ännu inget gathus. Fotot av G.A. Gustafsson omformades också till vykort. Bägge hos Olle Meyer.

Foto på gjuteriet ca 1905, väggarna rappade men ännu inget gathus. Fotot av G.A. Gustafsson omformades också till vykort. Bägge hos Olle Meyer.

I den vänstra delen finns själva gjuteriet, i den högra flygeln finns kontor, utställningslokal och möjlighet till bostad. Huset byggs i tegel med tak i svart plåt. Efter en tid rappas fasaden gul men man låter bevara dekorativa fönsterbågar i tegel samt band av mönstermurat tegel. Verkstaden utrustas med tätt satta stora, spröjsade fönster som kan släppa in mycket ljus vilket är nödvändigt då man fortfarande är beroende av dagsljuset.  Övervåningens sluttande tak får tidstypiska industrifönster, infällda i taket. Förmodligen dras vatten in i huset från Vanadislunden, som med många nybyggda hus i omgivningen. På fotot nedan syns en närbild på de anställda framför huset innan tegelfasaden var rappad gul.

Västmannagatan före rappningen och målningen av fasaden.

Personalen framför gjuteriet före rappningen och målningen av fasaden. Fotot hos Olle Meyer.

På bottenvåningen i gjuteriet finns verkstadslokaler, gjuteriugnar, ett betsrum och en ciselörverkstad. Den stora verkstadslokalen med de stora fönsterna är det dominerande rummet, ett foto av denna syns nedan. Här är golvet av sand där statyer kan grävas ner för avkylning efter gjutning. Karakteristiskt för detta rum är den höga takhöjden och traversen, en lyftanordning i taket för att transportera tunga statyer eller formar. Den är enligt märkplåt tillverkad i Halmstads mekaniska verkstad år 1900 och kan användas för lyft upp till tre ton. I rummet finns även en balkong som man når från kontoret och varifrån Otto kunde se ut över verkstadsgolvet. Det är troligen från balkongen som fotot är taget. Balkongen och traversen är bevarade i ursprungligt skick än idag.

Stora verkstadsrummet fotat från balkongen. Ur Otto Meyers arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Stora verkstadsrummet fotat från balkongen. Ur Otto Meyers arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

En trappa upp i gjuteriets övre del finns ett lödrum och ett motorrum. På två trappor finns ett fernissrum, en svarvarverkstad (se fotot nedan) och ett sliperi. I flygeln finns kontor och utställning, två trappor upp ett materialförråd och på tre trappor en lägenhet om två rum och kök.

Interiör från svarvarverkstad två trappor upp. Ur Otto Meyers arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Interiör från svarvarverkstad två trappor upp. Ur Otto Meyers arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

På gården ställs latriner upp (som står kvar idag). På fotot ser man hur latrininnehåll forslas till renhållningsstationen i Vasastan. Det ger ett hum om ett annat nätverk av nödvändiga aktiviteter runt hus än dagens inbyggda rör och vattentoaletter.

Latrinhämtningsvagn vid Västra Renhållningsstationen i Vasastaden, Norrbackagatan 31, sekelskiftet 1900. Stockholms Stadsmuseum.

Hyreshus och utställningslokal: Tillbyggnad 1909-11

IMG_0966

Tio år efter att gjuteriet byggs låter Meyer bygga ett femvåningars hyreshus vid gatan och kvarteret blir det slutna gårdsrum som det är idag. Arkitekten denna gång är D Janzon. Karakteristiskt för gatuhuset är de tidstypiska småspröjsade överdelarna på fönstren, som man kan se på flera hus i närheten och som ibland kallas för Vasastadsjugend. Lägenheterna är inte stora, de ska komma att hyras av människor i arbetarklass och lägre medelklass. Vid den här tiden är Vasastaden, trots nya tjusiga jugendhus i sten, ännu framför allt arbetarnas stadsdel. Insprängt i hyreshuset är också portgången in mot gården, genom vilken statyerna skulle kunna fraktas ut. Skylten “F.d. Otto Meyers Konst- Metall- & Zinkgjuteri” ovanför ingången är idag det enda som utåt gatan sett låter förbipasserande ana gårdsrummet och det gamla gjuteriet där innanför.

År 1912, när affärerna går som smort, kommer Meyer på idén att marknadsföra sig i en utställningslokal i gathuset. Där ställer han ut gipser, bronser och annat som går att köpa eller beställa. Förmodligen är det här Sveriges första stående kommersiella utställning av skulpturer. Men läget är inte det bästa. Till utkanten av Vasastan kommer nämligen sällan kunderna som snarare bor i finare stadsdelar. Utställningen omnämns i Dagens Nyheter ett år senare, men läggs förmodligen så småningom ner. Otto koncentrerar istället sin kraft till fabriken och kontoret.

Platsen och omgivningarna

Hur ser det egentligen ut runt platsen för gjuteriet på 1900-talets början? Ganska annorlunda från idag. Fram till sent 1800-tal har staden i princip slutat vid Odenplan (som döps till Odenplan först 1925). Någon som delvis växte upp på Norrtullsgatan, ett stenkast från Västmannagatan, är August Strindberg. Han beskriver omgivningarna i Vasastan från mitten av 1850-talet till 1870-talet såhär:

“Långa alléer med minst hundra äppelträn och otaliga bärbuskar korsade hvarandra…. Endast få, spridda hus syntes på långt håll, tobakslador och trädgårdar deremot i oändlighet.”

ur Tjänstekvinnans son, August Strindberg

En annan välkänd Stockholms-skildrare, Per Anders Fogelström, ger en känsla för det frenetiska byggandet som tar fart i Stockholm mot 1800-talets slut:

“Det nya seklet hade grytt, den nya tiden kommit. Men staden var ännu bara en förvuxen småstad. Mycket av idyll och lantligt liv levde kvar intill dånande fabriker och nybyggda affärspalats…. Under den lugna ytan värkte det nya fram. Vid de ödsliga gatorna pågick omdaningsprocesser, så snabba och omfattande att många stadsbor tyckte sig förvandlade till främlingar i sitt eget hem. Överallt på malmarna byggdes det, hyreshus, höga kyrkor och ståtliga skolor. Nya gator drogs fram, breda boulevarder där nyplanterade späda träd stack upp ur sandhavet.”

ur Minns du den stad, Per Anders Fogelström

Detta gällde inte minst Vasastan. Boulevarderna Karlbergsvägen och Odengatan anlades och ståtliga Gustav Vasa kyrka på Odenplan byggdes 1906. Stadsplanen reglerade de kommande kvarteren, gatorna och husen. Stadsdelen bredde ut sig med stenhus som reste sig ur marken.

Ett flertal gator och kvarter i Vasastan döptes efter svenska landskap och gudar ur den nordiska mytologin, i tidens nationalromantiska anda. Så till exempel kvarteret för gjuteriet: Midgård. Enligt den nordiska mytologin ligger Midgård i världens mitt och är den plats där människorna bor.  I centrum av Midgård  växer det evigt gröna världens träd Yggdrasil.

På fotona här nedanför ser man en vy över kvarteret Midgård med Matteuskyrkan i fonden, hur Odenplan såg ut runt sekelskiftet samt ett flygfoto från år 1898 som visar på ännu obebyggda områden i vad som nu är stadsdelens hjärta.

Utsikt från nuvarande Rödabergsskolan mot S: Vanadisvägen med nya hus kv. Sleipner, Midgård (Matteuskyrkan) och Valkyrian, år 1913. Stockholms Stadsmuseum.

Odengatan österut, hörnet av Norrtullsgatan, 1912. Larssons Ateljé, Stockholms Stadsmuseum. Det syns hur de gamla låga trähusen rivs för att ge plats åt höga stenhus.

Odengatan österut, hörnet av Norrtullsgatan, 1912. Larssons Ateljé, Stockholms Stadsmuseum.

SSMC00 031

Flygbild från ballong från ca 300 m höjd – Ballon Captive – över området runt Odenplan. Fotograf: Oscar Halldin. Publicerad av Stockholm Stadsmuseum. Tittar man noga i nedre, högra hörnet av fotot ser man repet som förbinder ballongen med marken.

Källor och länkar

Meyer, Olle (2012) Otto Meyer Fud. Ett Kapitel i det svenska konstgjuteriets historia. Instant Book: Stockholm. Länk till Olle Meyers hemsida om Otto Meyer med information om boken m.m. hittar du här.

Stort tack till Olle Meyer för ytterligare hjälp med information, råd och foton.

Lundkvist, I. och Wannberg, E. (1981) “Industrimiljöer i Stockholm,”  utdrag ur Stadsvandringar, 4. Stockholms stadsmuseum: Stockholm, s. 69-79. Länk till artikeln via Stockholmskällan finns här. På s. 76 finns artikeln ”Meyers konstgjuteri i kvarteret Midgård”.

Björk, C., Kallstenius, P., och Reppen, L. (1983) Så byggdes husen 1880-1980. Statens råd för byggnadsforskning, Stockholms stadsbyggnadskontor.

Björk, C., Nordling, L. och Reppen, L. (2012) Så byggdes staden. Svensk Byggtjänst och författarna.

Skrivelser och utlåtanden från Stockholms Stadsmuseum:

Hallerdt, H., Mandén-Örn, K., Waldenström, H. (1984-12-12) “Ang utställd stadsplan för del av kv Midgård inom stadsdelen Vasastaden i Stockholm”. Dnr 420/3461.

Hallerdt, H., Mandén-Örn, K., Waldenström, H. (1980-01-07) “Ang rivning av kv Midgård 17, Västmannagatan 83, Vasastaden”. Dnr 423/1916.

Hallerdt, H., Mandén-Örn, K., Waldenström, H. (1980-01-07) “Ang rivning av kv Midgård 18, Västmannagatan 81, Vasastaden”. Dnr 423/1917.

Hallerdt, H., Mandén-Örn, K., (1983-01-26) “Ang kulturhistoriskt värde av Meyers konstgjuteri, Midgård 18, Västmannagatan 81, Vasastaden”. Dnr 423/1917.

Läs vidare om verksamheten i gjuteriet…

Tillbaka