Konstgjutning i Sverige före Otto
Historisk överblick
Fram till 1800-talets mitt finns det knappt några statyer i parker eller på torg runt om i landet. Men hundra år senare är var och varannan stad utsmyckad med bronsskulpturer som därtill är gjutna i landet. Hur sker förändringen? På nästa sida går vi närmare in på hur Otto Meyer påbörjar sin yrkesbana som konstgjutare och kommer att spela en viktig roll för konstgjuteriets utveckling i Sverige. Här nedan skissas bakgrunden till hans karriär och hur hans blivande läromästare kommer med sin hantverkskunnighet från Tyskland till Sverige på sent 1860-tal. Texten är baserad på boken Otto Meyer Fud. Ett kapitel i det svenska konstgjuteriets historia (2012) av Olle Meyer.
Dyra inhemska försök
Under lång tid är konstgjutning alltså en ovanlig verksamhet i Sverige. I slutet av 1700-talet genomförs dock minst tre gjutningar i landet men ingen av dem blir någon vidare succé. Det rör sig om tre kungastatyer som antingen blir mycket dyrare än vad som var tänkt eller aldrig helt fullbordade. Till exempel gjuts ryttarstatyn av Gustav II Adolf på torget i Stockholm med samma namn. Ryttarstatyn blir en kostsam historia, dyrare än samtidens Opera, och detta trots att man inte ens gjuter konstnären Tobias Sergels statyer av Oxenstierna och Clio som egentligen skulle pryda sockeln. Dessa kommer istället att gjutas hundra år senare på Västmannagatan. På bilden nedanför syns bronskungen på sin bronshäst med handen riktad mot Slottet så som han kan skådas än idag. Bilden är ett litografiskt tryck från 1859.
Import från Europa
De svenska statybeställarna överger det problemfyllda inhemska gjutandet och blickar istället söderut. På kontinenten finns duktiga konstgjutare som kan sitt hantverk, i synnerhet i Tyskland och Frankrike. Man skickar alltså sina beställningar dit. Fram till 1860-talet gjuts de flesta offentliga svenska verken i det kungliga bayerska konstgjuteriet i München. Det handlar främst om regenter med undantag för en och annan naturforskare och diktare. De tre mest populära kungarna att föreviga i brons är Gustaf Vasa, Gustav II Adolf och Carl XIV Johan som i 1800-talets historieskrivning anses vara de tre stora grundläggarna av Sverige.
Av oklar anledning försvinner Millers gjuteri från scenen runt 60-talet. Ett annat tyskt gjuteri, denna gång i Nürnberg, blir istället populärt. Det drivs av Christoph Lenz och George Heroldt, två herrar som senare kommer att spela en avgörande roll i Otto Meyers liv.
Tyskarna kommer till Sverige
År 1867 besöker den tyske konstgjutaren och professorn Heroldt Stockholm. Man har beställt en staty av Karl XII som konstnären Johan Peter Molin har gjort modellen till. Man ser gärna att den gjuts på svensk mark och Heroldt ombeds leda arbetet. Pengarna och arbetstillfällena vid en gjutning – som är en dyr och avancerad process – kommer därmed att stanna i landet. Och man slipper något av den prestigeförlust det innebär att vända sig till utlandet och därmed avslöja att Sverige inte har nog med kompetens för att kunna göra större bronsgjutningar inom landet. Det finns till och med ett hopp om att kunna locka tyskarna till att undervisa i konstgjuteri på Slöjdskolan (senare Tekniska skolan och Konstfack). Någon skolundervisning kommer inte till stånd men däremot fler gjutningsuppdrag som gör att Heroldt ändå stannar i Sverige. Hans kompanjon Lenz kommer också att till och från besöka Stockholm när han kan lämna sin vardag som ledare för gjuteriet i Nürnberg.
Stökig invigning av Karl XII
Låt oss stanna upp vid invigningsdagen av den nya kungastatyn den 30 november 1868 på 150-års minnet av Karl XII:s död. Det finns en skönlitterär beskrivning av förloppet i Strindbergs självbiografiska roman Tjänstekvinnans son som ger ett perspektiv på vad som ligger i luften i samhället vid den här tiden. Strindberg beskriver hur människor är upprörda för att invigningsområdet runt den nygjutne kungen är avspärrat och endast tillgängligt för de högre klasserna. Mängder av människor strömmar till, polisen tar till våld och kravaller bryter ut i Kungsträdgården. Johan, Strindbergs alter ego, skålar i champagne i en lägenhet därintill, när middagen plötsligt avbryts av skrik och rop från folksamlingen där utanför. Johan lämnar sitt sällskap och ger sig ut på gatorna …
”Huvudstaden med dess höga kulturintressen ville resa en staty åt Carl XII. Varför? Var denna sista medeltidsriddare tidens ideal? … Vem vet? Statyn var färdig och skulle avtäckas.”
Ur Tjänstekvinnans son av August Strindberg. Läs hela skildringen här.
Bilden är en teckning av avtäckningsfesten som publicerades i tidningen Ny Illustrerad Tidning samma år.
Heroldt och Lenz behöver en springpojke
Offentliga statyer och vad de kommer att representera kan onekligen mötas av starka reaktioner. För Heroldt bär den lyckade gjutningen inte bara med sig en stökig invigning, han tilldelas också Vasaordern för sitt väl utförda arbete. Snart kommer Karl XII att få sällskap i Kungsträdgården, men inte av någon kunglighet utan av en fontän. Det är Molins fontän som i sin gipsversion rönt stor uppskattning på den stora industriutställningen i Stockholm 1866 (se bild nedanför). För att klara av att genomföra den komplicerade gjutningen i Stockholm behöver Heroldt och Lenz lite hjälp. Bland annat behöver de en springpojke som kan tala både tyska och svenska. Tysken Heroldt hör sig för hos landsmannen J F Meijer som är hovlitograf på slottet. J F Meijer har emigrerat till Sverige från norra Tyskland i början av 1840-talet (och behållit den tyska stavningen av sitt efternamn). Han har en sextonårig son som talar både tyska och svenska, och som dessutom har studerat en del konst. Sonen heter Otto, sedermera Meyer. Så kommer det sig att Otto Meyer får in en fot i ett hantverk som annars vanligen förmedlades som en familjehemlighet från far till son. År 1868 börjar han som springpojke under gjutningen av Karl XII:s staty.
Källor och länkar
Meyer, Olle (2012) Otto Meyer Fud. Ett Kapitel i det svenska konstgjuteriets historia. Instant Book: Stockholm. Länk till Olle Meyers hemsida om Otto Meyer med information om boken m.m. hittar du här.
Stort tack till Olle Meyer för ytterligare hjälp med information och foton.
Litografi av Gustav Adolfs Torg, 1859, utgiven av Joh. Beckman, publicerad av Stockholms stadsarkiv. CC-by. Länk här.
Litografi rörande Stockholmsutställningen 1866 Illustrerad Tidning, nr 30 den 4 augusti 1866. Utgiven av J.F. Meyer & Komp. Litografiska Institut och Boktryckeri. Publicerad av Utbildningsförvaltningen, länk här.
Teckning från Karl XII:s statys aftäckningsfest i Stockholm den 30 november 1868. 2. Upsala studentkårs fackeltåg samlat kring kungastoden. Tecknadt af K. A. Ekvall. Teckning i Ny Illustrerad Tidning, nr 50 den 12 december 1868. Stockholms Stadsmuseum, länk här.
Läs vidare om Otto Meyer: Uppväxt och lärlingsår…